Inför året gjorde Kozara en intressant tränarvärvning i unge Robin Andersson(gift sig under året och förlängt efternamnet en smula)som hämtades från Komarken. Det blev en succé. Serieseger per omgående men nu förklarar tränarkometen varför han inte följer med upp till trean.

Sportchefen Savo Drobac hälsar att arbetet att hitta en ny tränare är i full gång.

Det är nu officiellt att du lämnar Kozara efter bara en säsong. Du tog laget till trean men väljer att kliva av pga tidsbrist antar jag?

Tyvärr är detta det enda rimliga beslutet givet min livssituation. Det hade varit själviskt att kliva på ett uppdrag med vissheten om att mycket tyder på att jag inte kan fullfölja det på det sätt som krävs. Spelartruppen förtjänar trygghet och kräver ett helhjärtat engagemang.

Hur har det varit att under året vara tränare i Kozara där flera tränare tidigare misslyckats med tydliga målet att ta laget till trean?

Jag tycker att insatser från tidigare tränare, styrelsens 41-åriga arbete och tidigare spelare som byggt upp föreningen och skapat förutsättningarna för oss att ta klivet i år också förtjänar att hyllas. Det ligger mycket mer än ett års arbete bakom årets avancemang och det glöms lätt bort i segeryran. Med det sagt; jag har trivts oförskämt bra med alltifrån faciliteter, stöd från styrelse/sportchef, ledarstaben och spelartrupp. Har hört röster om att min insats varit imponerande på grund av att jag fått ihop det trots alla starka viljor och karaktärer i laget, medan jag menar att det är på grund av det som vi har lyckats. I ett sådant här lag måste det få finnas möjlighet att få ge uttryck för åsikter, känslor och få komma med förslag, men i rätt forum med tydliga gränser och med en konstruktiv och respektfull inramning. På det sättet har jag och Sulle lyckats få ut mycket av spelarnas egna kunnande och satt samman det till en helhet med ett tydligt mål. Spelarna är själva ingenjörer bakom seriesegern – jag har bara projektlett dem.

Om du ser tillbaka på årets säsong, när förstod du att ni skulle vinna serien?

Som Laziosupporter är jag av överlevnadsskäl en obotlig pessimist och jag trodde inte på det förens slutsignalen ljöd mot Partille. Det kan jag säga med handen på hjärtat. Alla runt laget vet hur mycket jag älskar att vinna och hur mycket jag orienterar mig efter det i alla aspekter av mitt fotbollsutövande, men också hur bedrövligt jag mår av att förlora. Därför kan jag inte komma på en värre känsla än att ta ut en vinst i förskott för att sedan se den försvinna framför näsan på mig. En vinnare är inget man är, utan något man blir; 90 minuter i taget, omgång efter omgång. Därför har jag sällan ett längre perspektiv än så.

Jonsered kommer få kvala om avancemang, vad tror du om deras möjligheter där?

Jag kan för lite om motståndarna för att våga mig på en värdering. Det jag kan konstatera är att det var en tuff motståndare i samma kaliber som oss, om än med en annan spelstil och utan samma bredd. Jag tror att deras chanser är beroende på huruvida de har sina toppspelare tillgängliga och friska. Erfarenheten de tillför lär vara en stor tillgång i ett kval. Å andra sidan lär Jonsered inte gynnas av att få behöva spela på konstgräs (vilket årstiden lär tvinga dem till).

Till sist, kommer du träna ett fotbollslag igen?

Inte nästa år, det kan jag säga med all säkerhet. På sikt hoppas jag dock att det kan komma att bli aktuellt igen. Fotboll och särskilt vinstmomentet det innehåller ger mig något i livet som inget annat kan göra. Jag är 28 år och har hunnit med fyra händelserika år som huvudtränare, bland annat innehållandes två uppflyttningar (div. 4 och div. 5) och en degradering. Med det i åtanke så skulle jag bara vara intresserad av en riktig utmaning med lag som har vilja och kapacitet att vinna serier. Annars tycker jag att det kan vara även framöver och kan nöjt lägga taktiktavlan på hyllan.

 

 

///Dalla